Jag har knappt kommit över sorgen med Baloo, hans frånvaro är ett sånt hål i mitt hjärta. Men natten 23/11 vaknar jag av att min telefon vibrerar. Jag är knappt vaken, jag vaknar i chock för jag tror jag har försovit mig. Jag hinner inte registrera att det är mamma som ringer och att hon inte skulle ha en susning om jag har försovit mig eller inte. Mamma börjar med att säga att hon är ledsen att hon ringer nu men att pappa tyckte det var bäst att ringa direkt. Mormor är död. Jag ber henne upprepa sig för jag verkar inte fatta. Mormor är död. 

Det sjunker in och jag kan inte svara mamma. Hon frågar om jag är kvar och jag får inte ut ett ord, tårarna forsar ner och jag kan inte formulera ett enda ord. Mamma säger att hon hör att jag inte har det så bra och om det är okej att hon lägger på. En märklig respons men förklarlig i att hon själv var i sin sorgeprocess och ansvaret som äldsta barnet tog slag på allvar. Jag försöker förklara att jag är ledsen men kan inte säga något annat. En helg i Köpenhamn var inplanerad dagen efter och jag hinner fråga vad vi gör. Föräldrarna tyckte vi skulle åka för det hade mormor velat. Hon hade blivit förbannad om vi satt och grät fram till begravningen. Jag säger okej och ser också hur vi inte kan falla i sorgen, vi måste fortsätta. Hon frågar om det är okej att hon lägger på och att jag försöker sova igen. Jag säger ja. Vi lägger på och jag bryter ihop. Bara dagen innan hade vi fått lite goda nyheter kring henne njurfunktioner och det kunde var ett tecken på rätt väg men inget var såklart säkert. 

Henne kropp orkade inte mer. Mamma och mostrarna tror att hon förmodligen har varit döende i ett par dagar. I efterhand har jag hört att hon sett hemsk ut och helt olik sig själv. Den informationen fick jag inte i nutid för det hade jag inte klarat av att veta. Min moster sa till mig att det är bättre så här för hon var så dålig. Tydligen hade hon själv sagt på ett tidpunkt att hon ville bara dö nu… 

Föräldrarna skulle åka över till Danmark för att mamma skulle kunna hjälpa sina systrar med vad som behöver hända härnäst. Mamma erbjuder att jag får följa med om jag vill. Men jag ville inte. Jag hade bara gråtit hela tiden och varit en distraktion för mamma och hon behövde vara klartänkt. Jag själv stod inför en arbetsdag på 12 h som inkluderade handledning i 3 h med alla kollegor. Min rädsla var att vara själv för min sorg hade slagit ut mig och jag hade nog gråtit ihjäl mig. Jag tror klockan är så pass mycket att jag snart ska till jobb men klockan är bara 2 på natten. Jag har timmar av ältande framför mig och jag hade nästan precis gått och lagt mig också. Jag fick i allt 2 h sömn den natten. 

Jag försöker distrahera mig med musiken jag alltid har på när jag sover men där kom en dansk låt som handlar om hur vi lever på våra minnen…jag började stortjuta igen. Jag stänger av och sätter igång tv:n. Tänker att ljudet från tv:n kan distrahera mig och jag kanske kan somna till det. Jag sätter på Vänner för det är ett lätt humoristiskt program. Första programmet som startas är programmet när Ross och Monicas mormor dör…

Jag går i panik och stänger av allt! Till sist slocknar jag och vaknar upp med otroligt svullna ögon. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag stanna hemma eller ska jag ta mig till jobb. När morfar dog åkte jag till jobbet och visste knappt vad jag gjorde. Ville jag göra så mot mig själv igen eller vad ska jag, jag kan inte tänka klart. En sak var säker i alla fall och det var att jag måste kontakta min samordnare och förbereda på att jag kommer kanske behöva ta en ledig dag veckan eftersom begravningar går fort i Danmark. Jag ringer samordnaren som hanterar mig bra när jag nu för andra gången på kort tid pratar med honom i tårar. Han beklagar och säger att vi löser det oavsett vilken dag. Han frågar vad jag vill göra med dagen i fråga. Jag hör mig själv säga att jag kommer ta mig till jobbet. Prova och se hur jag klarar handledningen och sen se därefter. Han säger att det är bara att höra av sig om jag vill lösas ut. 

Jag gråter och försöker göra mig i ordning för dagen. Jag ringer min kollega och vän och vet inte vad jag ska säga. Hon gråter med mig och sen så håller hon mig igång med något annat. Jag ser ut som stryk och tar mig till jobbet. Jag sitter igenom handledning och lyckas medverka utan större problem. 3 h satt jag där. När det är över börjar kollegorna röra på sig, vissa går hem och vissa stannar kvar. Min vän säger att jag ska följa med hem till henne och äta lunch innan vi börjar jobba igen. Jag känner hur tårarna bränner i ögonen och jag måste ta mig därifrån. Jag var beredd att berätta för kollegorna om tillfälle gavs men jag hittade inte tillfället och nu ville jag bara bort innan någon såg mig. När jag stänger igen min bildörr så bryter jag ihop totalt. För andra gången på kort tid sitter jag hemma hos min vän och gråter av sorg. Jag kan inte samla mig. 

Ändå väljer jag att fortsätta. Vad har jag för alternativ. Jag var själv. Jag hade ingenstans att ta vägen och i min ensamhet hade det blivit värre. Jag berätta för min kollega för dagen att bryter jag ihop så är det här min anledning. Jag lyckas. Jag har en bra kollega och en fantastisk ungdom som får mig på andra tankar och får mig att skratta. Men meddelanden börjar komma in på min telefon. Föräldrarna har gjort rundan och berättat för närstående. Stort misstag att läsa dem. Så jag får gå undan en stund och försöka samla mig. Väl hemma så är det fritt fall av tårar och sorg. Nästa dag skulle vi till Köpenhamn och mamma ringer och säger jag ska komma hem och sova där tills vi ska åka. Jag gör det och gråter hela vägen. Jag var utmattad och slocknade hos föräldrarna tillslut. 

Köpenhamns helgen blev en riktigt fin helg och med en helt annan betydelse. Vi hedrade mormor på alla sätt vi kunde. Det var hon som var med mig på mina första teaterupplevelser som barn. Hon älskade kultur. Så vi körde kultur hela vägen med både balett och teater. Vi skålade för henne när vi åt middag och hedrade även morfar vars födelsedag det var på lördagen. Jag måste säga att helgen hjälpte mig riktigt mycket. Vara i mormors hemland, så nära henne jag kan. Göra saker hon hade älskat. Pratat om henne och minnas henne för allt hon varit för oss och få så fina upplevelser hela helgen, det gjorde så mycket.

Torsdagen 30/11 var henne begravning. Stort ångestpåslag och jag ville inte. Jag vet att mina tårar blir oändliga och jag kommer vara otröstlig. Hennes begravning var väldigt fin. Där var blommor från hennes skolvänner, hennes nyfunna bror som hon letade efter hela sitt vuxna liv och från släktingar och vänner. Fin musik och vi fick chans att sitta och gråta och säga farväl i vår egen takt. Vi såg henne åka iväg med bilen och sen var det över. Hon finns inte mer. Vi avslutade dagen med att alla åt tillsammans på en mysig krog. Allt gjordes precis som mormor ville ha det. Hon fick det avsked hon önskade. 

Sen dess så har jag gråtit på kvällarna. Jag kan ibland tänka på henne utan känsla av saknad och tårar. Men sen kommer där stunder var det går upp för mig att jag aldrig mer ser kvinnan som har varit med mig hela livet. Och när de tankarna kommer så kommer även Baloo upp och då blir sorgen totalt bottenlös och jag är i sån förtvivlan. Hur mycket orkar ett hjärta hantera. Det är bland det mest naturliga. Människor och djur dör. Ingen lever för evigt. Men när det händer en själv så är det så overkligt och man vet inte hur man ska fortsätta med en sån påtaglig saknad i själen. Julen är både min och mammas bästa tid men känslan är inte där. Baloo är inte med oss och julafton som skulle frias med mormor samt fira henne 80 åriga födelsedag på självaste julafton, blir inte så. Det blir en sån annorlunda julafton och det enda jag önskar med den är att jag kan ta mig igenom den och få en helt okej dag. 

Sorg är den värsta känslan som finns och jag önskade att mänskligheten slapp den 💔