Man måste stå till svars för föräldrarna när misstaget inte ligger hos en själv. Jag är en person som tar på mig allt som händer om jag är i huset. Det behöver inte röra mig men jag tar det på mig för jag var DÄR. Så jag bär på så mycket nu som jag beskyller mig själv för, att mina axlar snart inte klarar tyngden längre. Vi hade en sådan standard tidigare. Var kvaliten var högsta prio och ambitionen var högre än hos de flesta. Nu vet jag inte vad det är längre. Mitt arbete går nu på ånga och jag har inget till övers. Överlevnad är det som styr arbetet istället för utveckling. 

Den här hemska våren börjar komma ikapp mig. Semestern börjar kl 16 på söndag men min hjärna håller på att trappa ner och min ambition har redan lämnat min kropp. Jag har inga tunga dagar framför mig fram till söndag men det hindrar inte känslan som säger att det är tungt. Jag har varit trött och orkeslös förr innan en semester men den här gången är det även uppgivenhet. 

En tidigare kollega som nu är vikarie sa idag att "nu är där verkligen inget ni inte klarar efter vad ni nu har gått igenom med branden och efter branden". 

En fin komplimang men jag kunde inte relatera till den. Det är inte så jag känner. Jag har en känsla av att det är det här som knäcker oss (sjukt dramatiskt men en referens till hur motsatt jag känner kring det hela).  Känns som om man genomgått ett trauma vilket är märkligt att säga då det bara är ett jobb. Men jobbet är där man spenderar mest tid. Som styr det mesta i hur man lever och överlever. När något är fel på jobbet så påverkar det en, vissa hårdare än andra, men det påverkar. Det har påverkat mig. Även om vi nu ska teoretiskt återgå till det "normala" så är det omöjligt för inget är som tidigare. 

Jag förvarnade, jag är emotionell, trött och vill inte mer. Jag måste komma bort, få en paus, andas om jag ska hålla ihop. Söndag har aldrig känts så långt borta som nu.