Kaos i lilla huvudet 🤯

Helgen är här och det är en arbetshelg för mig. Det har blivit mer fakta än ovanlighet vid det här laget att jag blir stressad inför dem helgerna. Personalbristen är fortfarande grymt påtaglig och det är oftast mina helger som drabbas då där är flest barn och krävs mest personal. Fick ett lite mini-pskybryt i fredags och tacka fan för att favoriten känner mig vid det här laget och inte tar något av det jag säger och gör i dem lägena, personligt!! Jag hade liksom varit ledig i 3 dagar och inte fått någon uppdatering på hur de hela 7 tomma turerna hade blivit löste. Var också smärtsamt uppmärsam på att jag inte hade haft något att säga till om så där en fredag förmiddag!

Minst två oerfarna sätts in på vad är en otroligt tung helg i form av både lyft och toabesök. De har inte en susing om hur någon av barnen fungerar. Sedan kommer det fram, på den mest snabbaste brevidgången fredag förmiddag/eftermiddag att kollegan som ska arbeta heldag på lördagen inte kan, av olika skäl, arbeta med två av våra ungdomar utifrån risksituationer. Efter påtryckningar av mig så måste samordnaren komma ner och komma på alternativa lösningar då detta inte kommer vara hållbart. Kul att behöva stressa över bemanningen i helgen på en fredags eftermiddag! 

Sedan som vanligt stirras det på mig då jag är den enda som har en jävla susning om hur kvällsrutinerna går till för min andra ordinarie kollega bryr sig ju inte och ovan på allt så har jag en brevidgång jag ska undvika att skrämma bort då vi är i desperat behov av vikarier. Allt irriterade mig. Jag var så trött på att höra på dessa jävla smådetaljerna när vi har lite större saker att handskas med att jag närmast flippade sönder. Medans allt annat pågår ja då får jag tusen frågor från två stycken som ska jobba morgondagen men aldrig ens träffat en av våra ungdomar...hjärnan gav upp...kortslutning...

Min inre stress tog helt enkelt över där i några minuter, ja för jag nämnde väl att allt hände på sådär 10 minuter? Favoriten närmast håll tag i mig runt midjan för att stoppa mig i mitt yrande och fråga "vad ska jag göra för att hjälpa dig!?". Stressen fick ett sådant övertag och närmsta ilska över att ingen hjälpte mig som jag skulle jobba med där på kvällen (favoriten var inte en av dem). Det var tydligen viktigare att snacka massa annat skit än att förbereda för de barn som skulle komma och ge dem schema som de är i desperat behov av för att deras vardag ska fungera och så vidare. Fan alltså! Hann inte ens tänka på om jag verkligen orkade vara arg för den frågan svarade mitt undermedvetna på jävligt snabbt. 

Jag kan ju meddela att kvällen blev betydligt lugnare efter de där 10 minuterna. Ungarna fick vad de behövde och jag hade åter kontrollen och allt gick på räls åter igen. Ögonblickar av stress och kaos kommer med alltför jämna mellanrum nu och mest troligt blir det värre då jag förlorar snart den enda kollegan som kan våra helg-ungar och får en kollega som varit mammaledig i ett år...be för mig 🙏🏼