Tyngden på axlarna, trycket över bröstet och ångesten blev väldigt påtaglig när jag kom tillbaka till jobbet efter semestern. Alla kommande händelse blev ångestladdat, alla nya uppgifter blev svåra att ta sig igenom. Allt blev en kamp, allt blev en "hur ska jag få orken att klara av det här". Jag var konstant trött, ångestladdad och ville bara fly allt. Varje dag uppstod något nytt som gjorde det tyngde. Men oktober blev den månad när hela min värld kraschade och jag hamnade i botten. 

Min mormor hamnar på sjukhus och blev liggandes där i en månads tid. Det gick upp och ner. Hon kunde må bra ena stunden till att  bli dålig igen. Hon hamnade på isoleringen då bakterier i kroppen gjorde henne extremt smittsam på sjukhuset. Där var stunder var det lät att hon höll på att ge upp. Infektionen i kroppen ville inte ge med sig trots antibiotika. Ett tag visste vi inte vad som skulle ske och mormor blev mer och mer motsträvig all hjälp hon blev erbjuden. 

Helt plötsligt får jag ett samtal från mamma som säger att Baloo ska till veterinären. De har upptäckt en knöl på hans hals. Jag behövde inte oroa mig för han är pigg och glad och beter sig som vanligt. Skönt. 

Ny yrkesroll blev erbjuden mig och arbetsuppgifterna blev fler då jag fick en annan yrkesroll i maj…där var mycket att jonglera och ångesten ville inte försvinna i kroppen. Var ska jag hitta orken?!

Nån dag senare ringer pappa, han har gråten i halsen och är stressad i rösten. Baloo har kanske cancer. De hade tagit prover på hans knöl men kunde inte få något riktigt svar. Han måste nu in på en större undersökning på onsdagen den 18/10. Tårarna forsade ner på mina kinder. Rädslan att min bebis är sjuk och att hans tid är kommen startade något nytt i kroppen. Vi försökte övertala varandra att det kan inte vara så farligt om det nu är cancer för han är så pigg och han gör alla sina behov som vanligt. Vi behöver bara lugna ner oss. 

Stress - och ångestpåslagen gjorde att jag fick en förkylning rätt snabbt. Jag valde att ignorera det och gå till jobbet som vanligt. Med någon timme kvar av mitt arbetspass så blir jag tvungen att gå hem…jag överskattade min kraft och blev sämre och febrig. 

Den helgen låg jag sjuk hos föräldrarna. Tappade lukt och smak i 4 dagar och var kass. Idag misstänker jag att det var corona jag fick. Fick sjuka mig från jobb och försöka kurera mig. Här i efterhand är jag glad att jag blev sjuk och var hemma hos föräldrarna…och Baloo. 

Den 18/10 kom. Jag var någorlunda frisk igen, kanske inte helt men frisk nog att jobba. Jag skulle jobba hela dagen. Baloo skulle in till veterinären hela dagen, bli sövd och röntgad. Tas prover på och så vidare. Jag gick hela dagen och valde att tänka positivt. Oavsett så är det inte idag han kommer dö. Han är så frisk och kry så oavsett så kommer han hem.  Han har säkert cancer men han får behandling och har får några år extra. Allt kommer bli bra. 

Jag är och jobbar på vårt fritids. Jag är trött för kroppen är inte helt frisk. Jag har en konversation med en peronal och känner hur telefonen vibrerar i fickan. Tänker att det är min andra kollega som brukar ringa. Jag avslutar min konversation med personalen och tittar på telefonen. Det är mamma. Jag säger hej…

De ord som kommer från min mamma därefter är något som brinner i mitt minne. Som jag påminns om än idag när jag jobbar på fritids. 

Vi måste avliva Baloo…mitt hjärta brister. Jag skriker, varför?!? Han har cancer i hela kroppen. Han har knutar på nästan alla sina organ och han har metastaser. Om han går utan behandling så dör han inom en månad. Jag skriker, då ger vi honom behandling! Jag får förklarat av en gråtande mamma att behandlingen kommer inte göra någon nytta, han har för mycket. Det kan möjligtvis förlänga hans liv men till vilket pris? Biverkningarna av behandlingen kan göra hundar väldigt dåliga. Något vi som familj kom överens om från start var att Baloo skulle aldrig få lida. 

Mamma säger att om jag vill säga förväl till honom så måste jag komma nu. Vi pratar och sen lägger på. Min hjärna och mitt hjärta kan inte koppla med varandra. Jag fattar inte riktigt vad det är som håller på att hända. En kollega kommer och tittar på mig. Jag försöker formulera en mening men kan knappt prata. Jag lyckas få ur mig att jag måste hem. Min hund ska avlivas. Inte ens då görs kopplingen. Chocken är så stor att jag knappt vet vad jag gör. Kollegan säger att jag ska gå, hon löser allt på plats. 

Jag minns knappt hur jag kom fram. Var jag körde och hur. Jag tappar bort min telefon två gånger och sätter mig förvirrad och ångest laddad i föräldrarnas bil. När vi börja köra så slår det mig. Detta händer verkligen. Jag är på väg för att se min bebis dö…

Allt brister. Jag gråter så jag inte får luft. 

Min bebis kommer in i rummet. Han är sig själv. Han är pigg och glad för att se oss. Vi alla gråter. Han viftar på svansen och sniffar loss i rummet för allt luktar hund. Smärtan är outhärdlig. Jag pussar honom så mycket att hans päls blir blöt av alla mina tårar. Jag lyfter honom i min famn och håller honom. Försöker vara så närvarande jag kan. Jag vill komma ihåg allt om honom. Hur tung han är, hur hans päls känns, hur kall hans nos är, hur han luktar. 

Bilden av honom på bordet när vi lämnar honom. När han ligger där, borta och vi går utan honom. Det är en bild som spelas om och om i mitt huvud. Det är bilden som får mig i tårar varje kväll. Fortfarande. De kommande dagarna var de värsta dagarna i mitt liv. Jag tvingade mig kvar hemma hos föräldrarna. Jag ville aldrig behöva känna att det är jobbigt att komma hem till dem för att Baloo inte var där. Det var tortyr. Jag ville bara bort därifrån. Bort från alla platser och hörn som var hans. Bort från alla rutiner som involverade honom. Sorgen var bottenlös och ett tag trodde jag att det aldrig kommer att gå över. Jag kommer gråta hela tiden och ha en sån smärta inombords. Vi försökte bara vara i det. Vi försökte lämna hemmet för att komma tillbaka igen. Just för att vänja oss vid att han inte mötte oss i dörren. Det var en fruktansvärd tid. 

Det var total kollaps för mig. Jag mådde inte bra innan men att mista Baloo tippade över mig. Min samordnare ringde två dagar senare för att höra hur jag mådde. Jag brast ut i gråt och bad om hjälp. 

Nu är jag hemma igen. Jag gråter varje dag men enbart en stund på kvällen. Sorgen måste också få existera och ha sin process. Nyligen gick vi ut med nyheten av hans bortgång och det satte igång floden av tårar igen. Kan säg att det gör det nu också när jag skriver detta. Jag går på samtal hos en kurator. Jag har ett samtal kvar som är inbokat. Kuratorn talar om för mig att jag har varningstecken för utmattning. Jag har sprungit i två år efter att branden stal mitt jobb och har inte stannat upp den dess. Tröttheten har kommit ikapp och har triggats igång av så många saker på en och samma gång. 

Mormor mår någorlunda bättre. Hon ska skrivas ut från sjukhuset på måndag och in på ett korttidsboende. Där hon kan bli ordentligt omhändertagen. Det känns skönt. 

Jag har fått prata av mig hos kuratorn och jag ska avsäga mig en del grejor för att lätta på trycket. Jag ska lära mig att verkligen vila när jag är ledig. Sova och bara vila hjärnan. 

Jag städade lägenheten igår och rensade ur hela min garderob. Efteråt mådde jag väldigt bra. Det var skönt att få rensat ut. 

Jag sörjer Baloo varje dag och bara jag nämner honom blir jag tårögd. Jag har svårt för bilder på honom och ännu värre videoklipp. Där kommer en dag var jag kan men det är lite jobbigt nu. Han är så saknad. 

Men sorgen blir bättre. Måendet ser jag positivt på. Jag känner att det kommer bli bra. Sorgen är okej, det är inte konstigt men även den kommer bli bättre och jag kommer kunna tänka på min bebis utan tårar och bara med ren kärlek ❤️