Helgen var min arbetshelg så jag var tvungen att gå runt på jobb och låtsas som att allt var tipp topp när jag i själva verket ville bryta ihop i en hörna och bara gråta. Hur ska man kunna jobba i en miljö där ens närmsta kollegor inte kommer överens med varandra? Hur ska jag kunna hitta glädjen i mitt jobb när allt är en kamp? Jag fick ett mycket väntat sammanbrott. Jag valde att inte prata med någon bortsätt från föräldrarna för det här skulle jag ju klara av. Men min kompanjon i denna "konflikt" och jag pratade en hel del på söndagen om själva situationen och jag kände mig inte lika ensam i att stå i önskan om att få en paus på våra helger. Måndagen blev saker och ting tydligare och konflikten löste sig. Precis som jag visste att den skulle göra då detta bara var en bagatell i allt annat som pågår. Detta hade aldrig varit ett problem om vi hade varit 100 %. 

Jag var väldigt utmattad på måndagen och valde att ta ett snack med cheferna att jag inte hade ork kvar och vill få ledigt i två dagar för att kunna återhämta mig. De gick med på det med det samma. Inte ens någon diskussion och pratade med mig som om de faktiskt förstod var det hela kom ifrån. Så nu har jag flyttat hem. Jag har varit ledig i två dagar och hela tisdagen så sov jag till och från   Kroppen ville inget annat och jag höll med. Nu ska jag jobba två dagar innan jag är ledig till helgen. Jag mår mycket bättre nu! Jag är över ytan igen och oron och utmattheten har lagt sig. Jag är i ljuset vid slutet av tunneln men jag är lite nervös för hur på topp jag kommer vara på morgondagens arbetspass. Men jag behövde verkligen den här pausen. Att pusha på i 11 dagar i sträck hade aldrig gått och jag är tacksam för att jag kunde svälja min stolthet så pass mycket att jag kunde säga stopp, det här går inte. 

Jag mår mycket bättre nu efter stöd från föräldrarna som fick mig tillbaka till normal rytm av sömn och mat ❤️