Då var vi här. Ett år senare. Dagen som förändrade allt. Dagen var man fick uppleva hjärtesorg på riktigt. Morfar lämnade mig 💔 Tiden har flugit förbi och jag har nu levt 365 dagar utan honom. Då det har gått fort så har det inte varit lätt. Jag kan prata om honom och jag kan titta på bilder med honom men det smärtar inte mindre för att det gått ett helt år. Jag glömmer aldrig när samtalet kom. Jag hade precis kommit hem från ett kort morgonpass på jobbet. Jag skulle iväg och jobba på eftermiddagen också så planen var att sova lite så jag kunde orka med eftermiddagen. Telefonen ringer, pappa svarar och det blir tyst. Därefter hör jag ett nej från pappa. Ett nej som inte låter bra. Känslan i magen indikerade att något var fel. Jag flög upp ur sängen och ställde mig i dörren till datorrummet. Pappa tittar inte på mig utan fortsätter prata och jag får mer och mer känslan att något är riktigt fel. Han lägger på luren och vänder sig mot mig för att yttra de värsta orden i världen "morfar är död" 😥

I den stunden såg jag hur hela min barndom strömmade förbi mig. Jag såg morfar överallt. Jag kände att min barndom var över på riktig. Alla fantastiska somrar på landet i Danmark. All barnpassning av morfar när föräldrarna och mormor var på teater. Hur vi åt morfar-mat, spelade spel och var han såg oändliga mängder av tecknat utan att klaga en sekund. Tom och Jerry var en favorit hos oss båda ❤️ Tårarna rann, precis som de gör just nu, och jag visste att från och med nu skulle inget vara som förr. Realiteten att aldrig få se honom igen slog till snabbt och tårarna blev fler och fler. I flera timmar satt jag och grät, kunde inte koncentrera mig på något annat än att mitt livs kärlek var borta för alltid. Ingen kommer någonsin mer kalla mig prinsessa och ingen kommer någonsin få lov. Han var den som aldrig dömde, som ansåg en vara perfekt oavsett vad. Han krävde aldrig något av en, han älskade en för den man var och det var den bästa känslan i världen.

Jag vägrar att acceptera frasen att "han har det bättre där han är". Han har det bättre här med mig, han ska vara här med mig och ingen annanstans. Jag var inte redo för att han skulle lämna mig. Det gick för fort, jag fick inte sett han en sista gång, jag fick inte kramat om honom, höra hans röst, memorera hans doft, jag fick inte säga hej då 😔 Det smärtar mig så 💔 Min högsta önska nu är att han ska följa mig hela livet. Att han är med mig hela tiden och är med i vad som händer i mitt liv. Jag håller hårt i att han fortfarande är här och vakar över oss. Jag vet att han är det. Det ger lite av en trygghet i den eviga saknaden som jag alltid kommer ha oavsett hur lång tid det går. Jag älskar dig morfar ❤️