Jobbig natt...någon gång under den här natten för 2 år sen, natten till tisdagen den 29 september som min morfar gick bort. För varje dag som går så inser jag mer och mer att jag inte kommit över det. Jag kan när som helst brista ut i tårar när tanken om honom dyker upp. Jag ligger just nu med tårar och försöker hindra mig själv då jag får så svullna ögon dagen efter och det är svårt att förklara för människor varför. 2 år borde vara en lagom tid för att inte gråta längre men jag kan inte sluta. Jag har även skuldkänslor över att jag aldrig har besökt han på minneslunden. Jag kan inte.

Varje gång det kommer på tal har jag gråten i halsen och ångesten blossar upp. Föräldrarna planerar att åka över till honom på hans födelsedag och frågade om jag ville med. Jag vill men ändå inte. Jag har jobbet som skydd men jag vet också att jag kan söka om ledighet och mest troligt få det. Men jag vill inte. Jag är den enda som inte varit där. I alla fall efter hans födelsedag så kommer jag vara den enda. Jag borde göra det, jag vet att jag måste göra det, om inget annat så för morfars skull. Jag vara hos honom men jag vill vara själv när jag är där. Jag konmer inte kunna hålla tillbaka tårarna, jag kan inte kontrollera det medan alla andra kan. Jag vet också att jag inte kommer ha något val på julafton. Då ska hela släkten gå dit. Jag är rädd för min reaktion den dagen att jag fruktar det.  Därför kanske morfars födelsedag hade varit en mjukstart men jag får ångest vid tanken. 

Jag tror att skräcken ligger i att det kommer bli verkligt, det kommer vara på riktigt och jag vill inte ens veta hur den sorgen känns. Nu kan jag ändå undermedvetet lura mig själv och hantera det otroligt långsamma sorgearbetet men vad kommer hända när det slår mig rakt i ansiktet? Jag klarar knappt av att vara hemma hos mormor. Gå runt i hans rum och inte se något som tillhör honom, inte se han sitta i sin förtölj och inte höra honom säga ”Hej prinsesse”. Den är så smärtsamt.