Jag kan inte säga att jag själv är psykiskt påfrestande till den nivån men jag har en oro i att få det. Först och främst så är jag på mitt jobb så mycket att skulle jag bli drabbad så har jag högst troligt varit nära kollegor och ungdomar. Så jag kommer förmodligen bli smittad av en kollega eller själv smitta en kollega. Jag är orolig över att träffa mina föräldrar när jag vet någon i min närhet har varit i kontakt med någon som testat positivt.

Och sedan vet jag faktiskt inte hur jag själv kommer att reagera på det. Jag vet inte om jag har något underliggande eller jag bara får en aggressiv version av viruset. Jag har varit så sjuk för ett år sen att jag grät så mycket för jag var i en sådan smärta och förtvivlan och jag vill inte ens tänka på hur covid kan drabba mig. 

Jag vågar knappt ta mig någonstans. Maxi är den enda butiken jag har varit i och där vågar man knappt gå längre. Jag oroa mig att jag ska få det nu när jag vet att vaccination för mig bara är runt hörnet. Vi vet fortfarande inte när det är vår tur. De har sagt mitten av februari och där är vi väldigt snart. Så jag ber för allt i välden att vi får besked nästa vecka. 

Jag blir irriterad på att vissa ska få fler undantag för att de har en synlig oro för covid. Undviker närhet till ungdomarna, gör inte de uppgifter som innebär närhet till barnen, sjukat sig och ställer till det något så jävligt för oss andra för att man är orolig. Jag är också orolig. Hade jag fått välja så hade jag hellre varit hemma än på jobbet. Men det kan jag inte. Jag har ett jobb att sköta och jag ska vara tacksam att jag har ett jobb. Jag har en plikt och en skyldighet mot min arbetsplats och mina kollegor. Om vi alla hade gjort så så hade hela verksamheten fallit.

Jag är arg och irriterad. Jag är trött och är på helspänn hela tiden. Jag känner efter konstant om jag är sjuk eller inte och det psykar mig emellanåt. Jag saknar att umgås med människor, med mina vänner, med min familj. Jag saknar min mormor. Jag hoppas morfar har förståelse för min bristande närvaro vid hans viloplats. Jag saknar en vanlig vardag där man kan göra vad man vill och gå dit man vill. 

Jag kan inte ha en låg dag på jobbet eller en dag var jag bara betar av mina timmar för då har jag bredvidgångar, praktikelever, föräldrarkontakt, planera och ligga ett steg före för att mina chefer inte gör det och arbeta med timmisar som inte har någon ansvarskänsla i hela sin kropp. Jag måste prestera, måste lära ut till nya, måste finnas där för ungdomarna hela tiden då jag i de flesta fallen är den trygga punkten.

Jag vill bara gå till jobbet, göra det som krävs för dagen, sköta mitt eget och sen gå hem.  Är det för mycket begärt att få en sådan dag någon gång?! 

Tack. Jag har nu avreagerat mig och jag mår bättre 😊