Pandemi

Mitt liv just nu? Hem och jobb. Upprepa. 
Det är det jag gör nu. Corona förstör ens sociala liv, ens vardag, ja ens liv överhuvudtaget. När jag får min lediga dag på tisdag så har jag jobbat över 70 h på en vecka. Den här veckan jobbar jag varje dag. Jag har jobbat extra, jag har blivit inbeordrad och nu är helgen här. Ingen personal och vi kommer få jobba häcken av oss för att inget ska gå under. Jag är trött. Jag är riktigt trött. Det är psykiskt påfrestande också. Oro för att inte det ska finnas personal som kan hjälpa. Chefen pushar på att vårt nya schema ska fastställas och oron för hur det ska se ut, hur mycket procent man får och om man kommer klara sig. Orolig för att själv bli sjuk i en förkylning. Minsta lilla sjuka och man måste stanna hemma. Sedan ska man vara hemma ytterligare 48 h efter det att ens symptom har upphört. Oror för om vår verksamhet ska stängas och vi ska flyttas runt i kommunen. Jag tvättar och spritar händerna så mycket att jag har sår på händerna av torrhet. Jag får det svårare att hålla mig skarp och är rädd för att misstag ska ske. Det är bara ren kaos på grund av Corona. Varje gång en kollega dyker upp på jobbet så närmast applåderar och berömmer man dem för att de är friska 😅 Man själv går runt och känner efter om man börjar bli sjuk. Har jag lite ont i halsen? Är jag lite stopp i näsan? Varför hosta jag nu?  Man blir helt jävla störd av det här viruset 😂

Jag vill att det ska vara över. Jag vill ha ett socialt liv. Jag vill träffa människor mer än kollegor. Jag vill äta på restaurang utan att noja, jag vill gå på bio, jag vill självskanna på Maxi utan att sprita händerna så fort jag är ute i bilen igen 😄 Jag vill jobba en normal rytm igen. Jag vill gå hem den tid jag har på mitt schema. Jag vill vara ledig de dagarna jag ska vara ledig. Jag vill kunna njuta av solen som helst plötsligt har fått för sig att dyka upp! Som man har underskattat sin vardag nu när man inte får den 😂

Jag försöker överleva. Jag försöker tänka att där är andra arbetsgrupper som har det värre än mig. Som kämpar hårdare än mig. Som inte alls får gå hem. Folk som måste sätta sig i karantän i två veckor som förberedelse för att jobba med riskgrupper. Folk som inte får gå hem från sitt jobba utan på riktigt bosätter sig på jobbet för att inte riskera att få någon form för sjuka. Jag har det lätt i jämförelse med dem. Så nu är det bara att bita ihop och försöka kämpa igenom den här pandemin. Det komme bli bättre!! 🙏🏼

Kommentera här: